söndag, maj 12, 2019

Veckan med släktträffen

Den här stressen jag levt med hela våren alltså... Jag förstår verkligen inte hur andra människor kan vara fullbokade och göra massa saker hela tiden utan att gå sönder? Och värst av allt är ju stressen inför flygresan till Nice. Fast samtidigt är flygstressen så stor att jag nästan varit laid back i andra situationer. Som inför släktträffen. Och läkarbesöket... I alla fall... Här är veckan med släktträffen:

I måndags jobbade jag på jobbet och efter jobbet åkte vi och handlade till ostfondue för jag blev sugen.
Ostfondue! Yum!

Och i tisdags jobbade jag hemma på grund av halvdag. Det blev inte så mycket halvdag för mig. Jag hade mycket att göra och inget gick min väg. Jag råkade kasta ett e-mail med ett kvitto och kunde inte hitta det igen, så jag fick maila och be om ett nytt. Den allra, allra sista treon vi hade i vårt hem, råkade jag välta ut i en freak accident. Glaset med Treo stod mitt på bordet och när jag skulle ta min kamera för att fota frukosten, fastnade remmen i glaset så det flög ned på golvet och all Treo rann ut på mattan. Jag hade skitont i huvudet och sökte genom varenda vrå i hela huset efter ett bortglömt treorör. Jag hittade inget. En fåtölj till vår klädkammare skulle komma och jag gick otåligt och väntade på den hela dan och medan jag hade blicken fäst ut genom fönstret, gick jag och snubblade över en garderob som låg ouppackad på vardagsrumsgolvet. Jag trillade pladask och slog i knät och ville mest börja gråta. Det gjorde jag inte. Men nästan. Min man kom hem och grillade tunna revben och medan de låg på grillen drack vi gin och tonic och rökte var sin cigarr. Och när vi gick och la oss och jag öppnade balkongdörren luktade det som om det brann och det tog en stund innan jag fattade att det var Valborg...
Kittad för en jobbdag
Pionerna börjar se ledsna ut
Åh! Jordgubbar! Älskar jordgubbar
Tulpanerna blommar
Dylan hade lite ont i magen
Chips, GT och en cigarr i väntan på revbenen

Min man 💕
Grillen
Revbenen! Åh! Revbenen! Yum!

I onsdags var det första maj och Dylan och jag steg upp kvart i fem för att gå en morgonrunda. Min man skulle nämligen iväg och spåra med Dixie igen. Så Dylan och jag lunkade ut, inte helt vakna. Han vände sig om och gnällde igen, men gav upp fortare än förra gången. Han var väl för trött... När vi kom hem la jag mig i soffan och tänkte somna om en stund, men bestämde mig för att äta lite frukost och passa på att kolla på Pretty Little Liars. Så det var vad jag gjorde i stort sett hela dan. Kollade på PPL. Med paus för att vara ute i trädgården och fotografera. Och sova middag. Och ta ett bad. Och när min man kom hem med Dixie, som kom tvåa av 23 hundar, var klockan halv sju och biffen och klyrran var i stort sett klar.
Det positiva med att vara ute redan vid fem är att man får se lite bluegrass
Åh! Trädgården!
Dylan tyckte också det var lite väl tidigt att gå ut vid fem
Vår pingstlilja blommar
Jordgubbar!
Jag lagade middag!
Dixie och rosetterna
I torsdags började jag dagen med ett besök hos företagshälsovården och jag nämnde att jag var stressad och hon frågade varför och jag berättade om resan till Nice och hur flygrädd jag är och hon frågade om jag tog något mot flygrädslan och jag sa att jag tänkt be henne om något och hon skrev ut sobril på stört. Snacka om att en tyngd lyftes från mina axlar! Resten av dagen kändes det som om jag flög fram. Efter jobbet gick jag till apoteket och hämtade ut mina tabletter och fick samtidigt ett intyg för att kunna ta med tabletterna till och från Frankrike. Och på kvällen firade vi tabletterna med pasta med räkor.
Pasta med räkor

I fredags var jag ledig för att gå på släktträff i Ystad. Egentligen var jag väldigt stressad, men eftersom jag fått tabletter utskrivna, kändes allt mycket lättare. Jag tog alltså inte några tabletter innan jag åkte till Ystad, men vetskapen om tabletterna hade en lugnande inverkan. Jag stressade till tåget, hann precis på innan dörrarna stängdes, parkerade mig i den tysta avdelningen och lyssnade på en bok hela vägen. Och när jag var framme och skulle stiga av öppnades inte dörrarna ut ur den tysta avdelningen hur mycket jag än tryckte på knappen och sköt dörrarna åt sidan. Jag fick lite panik och såg framför mig hur jag åkte tillbaka till Malmö med vändande tåg. Men till slut fick jag upp dörrarna och kunde stiga av. Puh! Modern och Moster Annika stod och väntade på mig och sen visade det sig att den amerikanska släkten suttit på samma tåg som jag. Vi hälsade och småpratade på väg till restaurangen och det visade sig att jag inte kan någon engelska alls. Vi åt lunch på Continental och Rolf och Kusin Rolf och Moster Annikas bror med son var också där. Jag åt råbiff till förrätt och entrecôte till huvudrätt och skippade efterrätten till förmån för ett glas vin. Och vi pratade lite till och jag blev inte bättre på engelska, men tror jag gjorde mig förstådd ändå. Ett par timmar senare skildes vi åt. Moster Annika och jag tog tåget hem till oss och jyckarna som aldrig träffat Moster, tittade bara på henne och såg ut som de tänkte "vad är det där för en liten människa" och sen somnade de om. Vi konstaterade ännu en gång hur coola Dixie och Dylan är med människor. Hur de verkligen inte bryr sig när det kommer hantverkare eller bekanta eller familj eller vänner på besök. Samtidigt är de alldeles medvetna om det skulle vara någon ovälkommen gäst och inte låta vem som helst stiga på utan min eller min mans tillåtelse. I alla fall... Min man och Moster Annika och jag satt i soffan och åt ost och salami och drack vin och pratade tills vi blev trötta och gick och la oss.
Jag rotade fram en gammal väska ur gömmorna
Åh! Råbiff! Yum!
Åh! Entrecôte!
Hela släkten. Alla som var med på lunchen i alla fall....
Jag såg en palm! Älskar palmer!
En väldigt kort tur i Ystad hanns med innan vi åkte hem
I lördags steg min man och jag upp tidigt och åt frukost medan Moster Annika sov ett par timmar till. Vi segade runt hela förmiddagen och sen behövde min man och jag åka till Ikea för att komplettera garderoberna och lämna en matta. Och vi passade på att lämna Moster Annika i Malmö på vägen. På Ikea blev jag alldeles yr och svimfärdig så vi fick skynda oss att äta lunch och sen kändes det lite bättre en stund. Men när vi var klara och vi skulle åka och handla mat, kände jag att jag inte orkade, så min man fick lämna mig där hemma. Jag somnade direkt och sov säkert i tre timmar och när jag vaknade var middagen nästan klar. Det blev pizza med kronärtskockor och burrata.
Äggmacka FTW!
Pizzan!
Dylan var trött

I söndags åkte min man iväg och spårade igen. Men inte förrän vi hunnit äta frukost tillsammans. Dylan och jag gick ut en sväng precis som vanligt och den här gången brydde han sig inte så mycket. Han börjar väl bli van vid att inte få hänga med. När min man kom hem efter ett par timmar, grillade vi korv och rökte cigarr.
Jordgubbar igen!
Och ägg!
Jag hängde in sommarklänningarna i garderoben. Lite skillnad i färg mot min vintergarderob som till 95% består av svart
Dixie och jag hade ett litet fotoskjut när hon kom hem
Naturligtvis dök fotobombaren upp
Älskar uteplatsen! Längtar tills det är dags att inreda den för sommaren 
Maskrosorna är riktigt fina tillsammans med tulpanerna
SnyggDylan och hans fina nos
Vi grillade korv
Och rökte cigarr
Och fixade i klädkammaren. Långt kvar tills vi är helt klara, men en god bit på väg i alla fall
En bild på Dixie och Dylan där de ser helt normala ut båda två
Vi avslutade kvällen med cava
Och ost och kex
Och det här med min allergi har jag inte skrivit något om alls. Kan ju vara så att det är för att jag knappt bloggat...? Men jag har varit så jäkla allergisk i år. Precis som jag är varje år, men jag lyckas ändå glömma bort mellan gångerna hur jobbigt det är. Och jag tycker faktiskt att jag pratat och gnällt väldigt lite om den. Allergin. Jag har hört andra sitta och beklaga sig över hur allergiska de är och ändå har jag inte tyckt att de varit i närheten av mina besvär. Naturligtvis får andra beklaga sig hur mycket de vill, poängen var att jag inte gjort det. Trots att mina ögon varit två eksem. Två väldigt rynkiga eksem. Och trots att jag varit överkänslig mot alla tvättmedel, utom Coops och fått nässelutslag var och varannan dag. Och trots att jag haft eksem typ över hela kroppen och fått bada i olja och vara extra noga med att smörja in mig. Men ögonen var värst. Denna fruktansvärda klåda alltså. Och sen hittade jag inte min ögonkräm och skulle köpa ny, men kom inte ihåg vilken det var, men sen hittade jag den, plus en från min kalender från Kiehls, och jag bestämde mig för att sluta med ögondropparna för det kändes som om jag var allergisk mot dem också och sen såg jag normal ut. Puh! Och nu är jag knappt allergisk alls längre. Och kommer att glömma bort hur jobbigt det var och bli lika överraskad om ett år när det är dags igen.

Inga kommentarer: