onsdag, september 13, 2017

Utställningshelg

I lördags vaknade jag och kände mig allt annat än pigg och utvilad. Om något kände jag mig stressad och irriterad. Stressad över söndagens utställning, stressad över att vi inte hade något under kontroll, stressad över att alla andra tillbringat sommaren på diverse utställningar medan vi tillbringat sommaren i trädgården med ett glas vin och en cigarr, stressad över att Dixie skulle ställas ut för första gången någonsin och vi bara veckan innan lärt henne att stå... Jag är alltså inte missnöjd med vårt val att sitta och njuta av livet i trädgården, jag bara önskar att vi inte skjutit upp utställningsträningen till dan innan. I alla fall var det ju inte mycket att göra åt, vi fick bara göra det bästa av situationen och det innebar att jag skickade iväg min man till Sjöbo för att hämta en ljusstake jag budat in på auktion. Jag gick ut med jyckarna och skrev sen en lista över vad vi behövde ha med oss till utställningen och när min man kom hem samlade vi ihop allt och fyllde bilen med stolen och skinnet och buren och vattnet. Och sen var det dags att duscha och göra oss vackra inför kvällens event.
Jag åt för många lakritsnappar
Eventet bestod av grillkväll på Röstånga Gästgiveri med Ridgebackklubben och jag var inte alls sugen på att åka dit eftersom jag är asocial och inte känner någon. Sen visade det sig att vi faktiskt kände och kände igen i stort sett alla som var där. Först stod vi och minglade och drack vin medan maten grillades och när det var dags att hugga in i grillbuffén tog min man och jag två random platser vid ett bord och hoppades att folk skulle sätta sig där medan vi var och tog för oss av buffén. Det gjorde de inte. Alla andra satte sig vid de andra borden. Utom ett par som inte heller kände någon. De satte sig vid andra änden av vårt bord. Så det kändes lite konstigt och pinsamt... Men sen tog jag mig i kragen och pratade med dem ändå. De hade ju Ridgebackar liksom... Maten var jättegod och som vanligt vid buffé orkade jag alldeles för lite. Men jag klämde ändå i mig av lammet och fläsket och nötköttet och korven och kalkonen och pajen och bean och den creamade cornen och grönpepparsåsen. Och sen var det efterrätt och några, bland annat Annette, från ett annat bord, kom och satte sig hos oss och vi åt äpplekaka och pratade tills det började bli dags för oss att åka hem. De flesta andra sov över och det var ju himla smart. Och klockan elva var vi hemma och jag hade sjukt ont i huvudet och fick ta en treo innan vi gick och la oss. Och kom såklart inte i säng förrän efter tolv.
Rolig skylt tyckte jag

Som ett vardagsrum

Matsalen var också fin

Dylans halvsyster Astrid

Fin paj
Och klockan sex ringde klockan söndag morgon. Då hade jag hunnit vara vaken en halvtimme och stressat över allt som skulle hinnas med innan vi skulle åka.Men vi steg upp, gjorde oss i ordning, rastade jyckarna, slängde i oss lite frukost, tog ut det sista i bilen och kvart över sju körde vi och köpte var sin morgonlatte som vi avnjöt på väg mot Röstånga.

Vi kom fram kvart över åtta, packade ut jyckarna, gick och anmälde oss och hittade en bra plats i närheten av domartältet och parkerade oss och jyckarna och stolarna och buren där.
Dylan lägger upp dagens strategi

Dixie var bland de första som skulle bedömas och hon var så duktig! Hennes allra första utställning och hon uppförde sig så fint! Hon stod lugnt och fint när domaren klämde och kände och hon sprang ganska fint runt i ringen och hon stod nästan fint uppställd när de väntade på sin tur. Med tanke på att vi inte började träna med henne förrän en vecka innan utställningen tycker vi att hon gjorde riktigt bra ifrån sig och jag blev sugen på att besöka fler RR-specialer nästa år för att få henne bedömd. Fin kritik fick hon också. Förutom att hon är för tjock. Vilket jag har påpekat för min man ett antal gånger... Det är nämligen han som står för matandet av jyckarna 95% av tiden... I alla fall så blev hon tvåa, av två. Och fick en fin goodie bag med godis och tuggisar och ett rejält paraply och en termometer och en reflexväst.
Dixie är redo att ge sig in i ringen, utan att veta vad som väntar henne...

Min man var lika snygg som vanligt. Kanske snyggare...?

Dixie fick upp ett spår...
Och lite senare var det Dylans tur. Han var också jätteduktig. Speciellt med tanke på att han inte heller har tränat. Han är också så cool när domaren känner igenom honom. Han blinkar inte ens när hon känner på hans kulor. Det gick bra för Dylan, han blev fyra av sex och fick också en goodie bag, han fick inget paraply, han fick i stället en påse mat. Vilket är perfekt eftersom han är ett matvrak och inte för tjock. Fin kritik fick han också, förutom att domaren tyckte hans huvud är för stort. Vilket vi ju inte kan göra något åt... Dixie kan vi åtminstone banta ner...
Dylan ställde upp sig fint

Dylan visar upp sig för domaren


Resten av dagen tillbringade jyckarna i bilen medan min man och jag satt och tittade på alla andra ridgebackar. Med avbrott för lunch på gästgiveriet. Köttbullar med sås och potatis och lingon blev det. Så jäkla gott! Och nånstans på slutet efter alla finaler ställde Dylan upp i bästa levernos och vann inte. Den här gången... Jag skyller på att domaren tyckte hans huvud var för stort...

Mmm... Köttbullar!

Dylan blev trött och tramsig framåt eftermiddagen

Dylans fjärdeprisrosett, Dixies andraprisrosett och Dixies viltspårslisterosett
Klockan fem var det slut och vi körde hem. Jyckarna var trötta och vi med. Jag la mig i badet med lite jazz i högtalarna och ett glas vin på badkarskanten. Min man lagade middag och vi såg Friends och jag somnade i soffan.
Åh! Ett bad!

Inga kommentarer: