lördag, augusti 12, 2017

Den där Dylan...

I tisdags tog min man och jag bussen till jobbet tillsammans. Och jag jobbade halvdag på jobbet och åkte sen hem och jobbade halvdag i solen i trädgården. Jyckarna fick skrota runt som de ville och det innebar att Dixie låg i solen och Dylan jagade humlor och fjärilar och gick runt och pillade lite där han tyckte det behövde pillas. Och sen kom han och satte sig nära, nära mig och darrade. Och han slutade inte darra och han började sagla och jag blev orolig och trodde att han kanske hade blivit stucken av en jordgeting i munnen. Jag klappade honom och tog hand om honom och han försökte sätta sig i mitt knä och till slut kände han sig bättre.

Och min man kom hem och Dylan (och Dixie såklart) blev glada och vi gjorde mat och jyckarna slogs och vi såg Game of Thrones och sen upptäckte vi att Dylan haltade på ena bakbenet och var väldigt låg. Så min man fick sova på soffan och ha lite koll på jyckarna under natten.

Och på morgonen när vi vaknade var Dylan väldigt vinglig på båda bakbenen och ännu mer låg och håglös. Så vi bestämde oss för att åka in akut till Djursjukhuset med honom. Vi kom in nästan direkt och veterinären klämde och kände och lyssnade och tog tempen och ställde tusen frågor och hade ingen aning om vad som kunde vara fel. Tempen var normal, hjärtat lät som det skulle och Dylan verkade inte ha ont. Så de bestämde sig för att ta blodprov för att se om han fått i sig något giftigt eller om det var något fästingrelaterat. Och så ville de behålla honom för observation. I fall han skulle få fler förlamningssymptom eftersom det gått väldigt fort det hela.

Så min man och jag lämnade honom på sjukhuset och åkte hem och jag kunde inte koncentrera mig på att jobba, satt bara och oroade mig för Dylan och vad han kunde ha råkat ut för och väntade på att veterinären skulle ringa om resultaten på blodproven. Klockan fem ringde han och sa att blodproven varit normala, men ibland syns inte förgiftning på blodprovet. Så han stannade kvar över natten med dropp och de skulle höra av sig nästa dag. Och jag oroade nästan ihjäl mig över min lille kille. Som gått från att vara stor och stark till att vara liten och svag.

På torsdagen körde vi till jobbet och Dixie fick jobba med mig och på förmiddagen ringde min man till Djursjukhuset för att höra hur det var med Dylan. Och han hade ätit och druckit och gjort sina behov och det verkade som om han skulle få komma hem, men först skulle veterinären titta på honom. Veterinären ringde och sa att Dylan gick bättre och att vi skulle komma och hämta honom klockan två. Jag jobbade på som satan och på lunchen satt vi på uteplatsen och åt vår lunch och Dixie höll oss sällskap och kvart i två gick vi ut och satte oss i bilen och väntade på min man.

Klockan två var vi på Djursjukhuset och väntade otåligt på att få träffa Dylan och blev visade in i ett rum och sen kom en sköterska med honom och jisses så glad han var! Det var vår lille kille igen. Han svansade runt oss och gosade och kunde inte få nog. Och veterinären sa att skötarna tyckte han var lite obehaglig eftersom han morrat åt dem när de försökte ta av hans tejp efter droppet. Han är ju sån mot oss också, tycker absolut inte om att man pillar på hans tassar...

Vi tog med oss Dylan hem och han gick i stort sett som han skulle. Lite vinglig var han allt och lite mer försiktig i trappan än vanligt. För att inte tala om hur trött han var. Men glad. Så, så himla glad. Vi vågade knappt släppa honom med blicken på hela kvällen, bevakade hans varje steg. Busa med Dixie fick han absolut inte göra, så vi hade fullt sjå med att sortera dem.

Vi firade med att sitta ute och röka en liten cigarr och dricka lite vin och sen åt vi lax med vitvinssås medan jyckarna låg och sov bredvid oss i soffan.

Och jag var så himla, himla orolig för honom. Jag klarar verkligen inte av att mina djur inte mår bra. Jag mår så himla dåligt av det. Men det var så skönt att ha honom hemma och även om han inte var tillbaks till sitt vanliga jag till hundra procent, var han så, så mycket bättre än när vi lämnade honom på sjukhuset. Vi har ju fortfarande ingen aning om vad det var som var fel? Kanske gjorde han illa ryggen när han och Dixie busade? Kanske var det vilan och droppet som gjorde honom bättre?

Igår jobbade jag hemifrån, eftersom det är vad jag gör på fredagar. Egentligen skulle jag bara jobbat en timme eller så, men eftersom det inte blev så mycket jobbat medan Dylan var på sjukhuset, jobbade jag heldag. Och med heldag menar jag fyra timmar... Jyckarna höll mig sällskap och var trötta båda två. Det var förmodligen nästan lika jobbigt för Dixie att vara ensam som det var för Dylan att spendera 30 timmar på sjukhuset...
Dylan var trött
Dylan var jättetrött
Dixie var också trött
Men Dylan var tröttast av alla
Och när jag jobbat klart tänkte jag städa, men lyssnade i stället på en bok och pratade med Modern och sen tog jag ett bad med en bok och ett glas vin. Älskar verkligen vårt nya badrum! Min man kom hem med förtugg och vi satte oss i trädgården och jyckarna fick turas om att vara ute. Och vi åt biff och aioli och tomatsallad med burrata till middag och såg Wet Hot American Summer: Ten Years Later och sen somnade jag i soffan och drömde att jag var på läger.
Dixie väntar på rätt ögonblick att sno allt förtugg
När vi var på Ikea köpte jag en märklig krukväxt. Igår köpte min man en tjusig kruka till den. På min begäran alltså...

3 kommentarer:

Kattalena sa...

Vad konstigt med Dylan, förstår att ni blev oroliga! Skönt att han är bättre och hoppas nu att han är helt som vanligt igen snart! Så söta bilder på när de sover :-D <3

åsa sa...

Ja usch! Så himla konstig och läskigt. Särskilt med tanke på Debbie och att hon är (skulle varit) hans faster... Men han är bättre nu och vi bevakar fortfarande hans varje steg... 😊

Kattalena sa...

Ja, förstår verkligen att ni blir oroliga. Men så skönt att han är bättre!