torsdag, juli 13, 2017

Vi sprang och vi vandrade

I måndags studsade jag ur sängen klockan sju och slängde på mig träningskläderna och fick upp min man och vi tog med oss Dylan ut på en liten löprunda. Första på ungefär ett år. Jag var beredd på det värsta; att jag skulle typ dö av andnöd, få ont i hela kroppen och inte kunna ta mig hem igen, svettas ihjäl, bara orka 100 meter innan jag bröt ihop... Inget av det där hände. I stället kändes det förvånansvärt lätt att springa. 3 kilometer blev det, ingen jätterunda, men ändå... Inte gick det fort heller, men det gick inte så sakta för det...

När vi kom hem var det tillräckligt varmt för att äta frukost i trädgården, så vi gjorde det. Sen stannade vi där ute resten av dagen. En av badrumskillarna kom förbi för att fixa ventilationen i badrummet, min man var och handlade, badrumskillen kom förbi ytterligare en gång för att limma toaletten och typ en sekund tidigare satt jag där. Med öppen dörr...

Vi åt Bookmaker Toast till middag och såg Pelikanfallet.

I tisdags vaknade jag klockan sex, eftersom det verkar vara vad jag gör nuförtiden... Väldigt ofta i alla fall. Jag ville inte väcka min man så jag spelade inte spel, utan löste korsord. Väldigt hänsynsfullt av mig tycker jag. Vi steg upp till slut och åt vår frukost och segade runt en stund innan vi packade in jyckarna i bilen för att köra till Söderåsens Nationalpark. Jag trodde det skulle ta mycket längre tid att åka dit, men det tog bara ca 45 minuter, så jag fattar inte att det har tagit oss över tjugo år att åka dit igen? Sist min man och jag var där var nämligen på picknick i augusti 1994...
Vi möttes av ett stort fint träd med mycket mossa. Jag som gillar träd, kunde inte låta bli att fota...
Och sen kom vi ner till dammen, eller om det var en sjö? Stor och fin och blank var den i alla fall.
Jättestor faktiskt... Och full med fåglar som tydligen inte fastnade på bild. Men åsen, tänk att den är 150 miljoner år gammal. Det går liksom inte att greppa.
Vi bestämde oss för att gå rundan som var fyra kilometer och större delen såg faktiskt ut såhär, med en gångbana av trä att gå på. Praktiskt för mig som är expert på att snubbla på trädrötter och håligheter... 
Första delen av rundan gick längs med dammen, eller om det nu är en sjö? Så jag var tacksam för staketet som hindrade oss från att trilla i...
Jyckarna var taggade, men när är de inte det? Min man tog hand om jyckarna och jag skötte kameran. Precis som vanligt alltså...
Ett träd hade fallit ner i sjön (dammen?) och det blev inte alls lika fint på bild som det var i verkligheten. Precis som vanligt. Varför är det så? Tur i alla fall att det ibland är precis tvärt om. Något som inte är så fint i verkligheten kan bli hur bra som helst på bild...
 Här försvinner dammen in i skogen och det ser nästan ut som i en saga. Tycker jag. 
Den här bilden visar inte alls hur det såg ut på riktigt. Jag har fotat rakt upp för åsen och alla dessa stenar är sidan och det gröna är träden som växer på toppen. På bilden ser det mest ut som om jag lagt mig på mage och fotat ett stort område med makadam.
 Det var mycket att lukta på för jyckarna. De gjorde sitt bästa för att inte missa någonting alls. 
Här kollar de läget i bäcken. Den var tydligen väldigt spännande för de ville inte slita sig i första taget. 
Jag var mest rätt att de skulle dra ner min man i bäcken. Men det gjorde de inte. 
Ett träd hade trillat och det växte mossa på det. Den här bilden kan jag tänka mig att skriva ut och sätta upp på väggen.
Jag undrade så vart den där vägen ledde? Om det var början eller slutet där vid vattnet? Ska man vada över? Har det funnits en bro?


Dylans tunga åker alltid ut när han är exalterad. Han var mycket exalterad när vi promenerade på Söderåsen. Dixie är mer blasé, hon har ju varit med förr. 

Min man hängde knappt med när de där två galningarna satte fart. Men det var ju mycket för dem att ta in och med tanke på det var de jätteduktiga. Och det är ju tur att min man är stark och kan hålla emot när de drar iväg...

 Något luktar tydligen jättegott och Dylan måste stanna och undersöka.
Här tyckte jag det såg ut som vid berg- och dalbanan på Tivoli i Köpenhamn. Den där gamla i fejkberget. 
Och sen var det dags att gå upp på själva åsen, till Kopparhatten. Jävlar vad det var jobbigt! Det var varmt och kvavt och jag hade ont i huvudet och träningsvärk från gårdagens löpning och trodde aldrig att jag skulle nå toppen. Och det var ganska brant ner på ena sidan av gången och jag var livrädd att någon av jyckarna (Dylan) skulle få syn på något spännande och dra ner oss till ravinens botten... 
 Men vi kom upp till slut och utsikten var så värd det! Berg, skog, skog och åter skog.

Till och med Dylan kunde ta sig tid att stå och insupa den mäktiga utsikten. Och där nere är dammen där vi började vår promenad och dit vi var på väg.
Sista biten ner för åsen bestod av en smal trappa. Jag var lite orolig över att jyckarna (Dylan) inte skulle klara det, men det gick galant. Till och med ett hundmöte med en lite bjäbbig hund gick alldeles smärtfritt.
När vi väl var nere satte vi jyckarna i bilen, med öppen lucka såklart, medan min man och jag gick för att äta lunch på restaurangen. Var sin hamburgare på pullat vildsvin blev det. Mycket gott!

När vi kom hem åkte min man och handlade och jag hade galet ont i huvudet och tog en treo. Sen satt vi ute tills vi gick in och åt biff och klyftisar och såg Absolutely Fabulous: The Movie.

Inga kommentarer: