torsdag, juli 20, 2017

Solig lördag i trädgården och regnig söndag på banrace

Jag har så galet ont i min stukade handled och mitt stukade finger, som jag börjar misstänka är en spricka. Jag kan knappt göra något, kan inte stödja på handen och kan knappt skriva med pekfingret. Och gå ut med jyckarna är det inte tal om... Ibland glömmer jag bort för en kort sekund att jag har ont och använder handen som vanligt och slår i fingret eller böjer handleden och det gör så ont att det känns som om jag ska svimma. Jag måste ta många pauser när jag ska blogga eller redigera foto, undrar hur detta ska gå när jag börjar jobba igen? Känner liksom inte att jag har blivit bättre sen jag stukade mig för en och en halv vecka sen... Nåja, jag har semester och behöver inte göra något särskilt, så jag ska inte tänka på det nu.

I lördags vaknade vi upp till en strålande solig dag och bestämde oss för att tillbringa den med att skrota runt i trädgården. Så vi skrotade runt och min man trädgårdsarbetade, vi blåste såpbubblor, jag fotade, spelade spel och lyssnade på en bok. Och vi åt lunch i trädgården och vi drack gin och tonic som verkar vara sommarens drink och vi rökte var sin rejäl cigarr och vi grillade kycklingfilé och gjorde burgare med ädelostsås och sen såg vi Dirty Grandpa, som var en mycket märklig film...









I söndags steg vi upp tidigt. Precis som vanligt, så inget ovanligt egentligen... Och åt en stadig frukost och satte oss sen i bilen med jyckarna och styrde färden mot Tommarp för att prova på banrace med Ridgebackklubben. Och jag var kissnödig när vi kom fram klockan elva och vi hittade ingen toalett, så jag knep. I tre timmar.

Sjutton hundar tror jag visst att det var som skulle prova på att springa. Dixie var andra hund på tur när de fick springa efter släphare. Jättekul tyckte Dixie. Första gången. De två andra gångerna var lite mer halvhjärtade och hon sprang bara ett par meter. Dylan tyckte däremot att det var skitball och ville inte komma tillbaka och inte släppa ifrån sig haren och ville definitivt inte sätta sig i bilen igen.
Innan Dixie sprang första gången var hon taggad som attan!



Och här är hon taggad på att fort komma tillbaka till husse
Nix, jag ångrade mig, jag springer inte längre
Med Dylan var det full fart framåt direkt
Han fullkomligt flög fram

Glöm det! Haren är min!
När alla provat att springa efter släpharen och det var dags för maskinharen, började det att regna. Men det var faktiskt ingen som brydde sig om regnet. Av hundarna alltså. Inte alla hundar sprang. Någon åkte hem och några var för unga för maskinhare och någon ville inte. Men säkert tio sprang i alla fall. Dixie ville inte. Hon sprang ett par meter, sen fick hon syn på mig och sen ville hon busa med husse. Två försök fick hon, vid det andra sprang min man med en bit för att få igång henne. Det hjälpte inte.
Dixie startade tveksamt efter maskinharen
Hej matte, står du där?
Husse sprang med
Och Dixie sprang åt andra hållet
Ett par hade även med sin tollare. Hon ville springa och hon hade gjort det förr och hon tyckte det var skitkul. När hon sprungit sitt varv och maskinharen stannat, fortsatte hon att springa. Och springa och springa. Så himla gulligt!

Dylan startade fint och sprang satan ta mig hela varvet och såg så nöjd och glad ut när han kom i mål. Jag tror det var det roligaste han någonsin varit med om. Hade han fått, hade han säkerligen sprungit ett varv till. Och när alla sprungit klart var det prisutdelning eftersom de sprungit på tid och Dylan kom tvåa! Jag är sugen på att anmäla oss till nästa tillfälle som är i oktober, men det är samtidigt som jag fyller år, så det kanske inte är någon jättebra idé...
Dylan var verkligen verkligen taggad att få springa igen
Startade så sanden yrde
Och försvann snabbt utom synhåll
Fortfarande full fart på upploppet
Och nästan i mål
Klockan två var vi klara och jag var fortfarande kissnödig, så vi åkte till Bo Ohlsson i Tomelilla och gick på toaletten och sen köpte vi alldeles för mycket färdgodis. Och inne på Bo Ohlsson såg vi minst två andra av banracedeltagarna...

Vi var väl hemma vid fyra och jag var kall och våt och trött och tog ett härligt bad och somnade med boken i handen. Och när jag steg upp åt vi räkor och aioli och såg Captain Fantastic. En ganska söt film. Jyckarna var galet trötta och rörde sig inte ur fläcken på hela kvällen.


2 kommentarer:

Kattalena sa...

Vad kul att Dylan gillade att springa! Så söt!!!
Men så jobbigt med dina stukningar. Verkar ju inte alls bra ju :-(. Hoppas att det går över snart!
Så fina somriga bilder det är i början! Tycker mer det känns som höstväder annars just nu :-D.

åsa sa...

Ja det var verkligen som att han hittade sin grej i livet :D

Nä, stukningarna känns inte alls bra, men det har ju bara gått två veckor så jag får väl vänta ut det...

Och ja, varannan dag är sommar och varannan dag är höst...