onsdag, april 19, 2017

John Prine på Cirkus (50/100)

Vid fyra tiden igår hade Syrran och jag gjort oss vackra och tog tuben in till Stockholm för att gå på Cirkus och se John Prine. Och naturligtvis hann vi inom NK också. Och jag köpte mig saltvattensspray och hittade en fancy eltandborste jag hade kunnat tänka mig. Rosa såklart.

Innan konserten gick vi till Blå Porten och åt väldigt goda lammfärsjärpar. Med aioli. Och när vi ätit klart var vi redo för John Prine som vi skulle sett redan för fyra år sen, men då blev han sjuk och konserten ställdes in. Så nu äntligen var det dags!
Blå Porten
Lammfärsjärpar/-biffar whatever, goda var de i alla fall!
Även dörrhandtagen är fina på Blå Porten
Konserten var på Skandiascenen på Cirkus. Jag hade inte varit där tidigare, men det var en jättefin sal. Ganska litet och alldeles rött. Både på väggar, golv och säten. Vi satt på rad nio och i och med att det var ganska litet, så kändes det nära och vi såg jättebra.
Alldeles, alldeles rött
Först ut var Amanda Shires, som jag inte lyssnat på direkt. Bara nån enstaka låt här och där. Läste sen att hon är gift med Jason Isbell och honom har jag ju lyssnat på så där ser man... I alla fall, hon var ganska bra, pratade på en del och var gullig och sjöng och spelade bra, men kände att hon vunnit på att jag lyssnat på henne tidigare. Hon började spela halv åtta och höll ungefär på 45 minuter innan det var paus. Och strax innan nio gick John Prine på scenen.

Och han var faktiskt jättebra! Rösten lät precis som på skiva och på scenen stod en gammal gubbe. Typ... Det är ju sällan man ser hur de man lyssnar på ser ut och jag lyssnar ju oftast på äldre skivor och vi kan väl bara säga att hur John Prine såg ut på omslaget till The Missing Years och hur han såg ut igår inte var riktigt samma... I alla fall var det en väldigt bra konsert. Han hade ett band med sig och han sjöng och spelade och pratade och Amanda Shires kom ut och sjöng med honom i ett par låtar, bland annat i min mans och min låt; In Spite of Ourselves. Nånstans i mitten gick bandet ut och Prine spelade ett par akustiska låtar och då blev jag lite trött och fick svårt att koncentrera mig, men när bandet kom ut igen blev det ösigt och jag piggnade till.
John Prine och hans band
In spite of ourselves we'll end up a'sittin' on a rainbow, against all odds, honey, we're the big door prize...
Två timmar senare var det slut och vi missade spårvagnen och tog bussen och sen tuben och var hemma hos Syrran vid halv tolv. Modern hade varit snäll och bäddat min madrass och vi småpratade en liten stund innan vi somnade.
Och idag när jag gick till tåget sken solen och all snö var som bortblåst

Inga kommentarer: