torsdag, februari 23, 2017

TGIT!!!

De sa på Godmorgon Sverige i morse att hela landet var vitt. Så jag tittade ut genom fönstret. Det var precis lika vårigt som igår. Jag antar att Skåne inte tillhör Sverige? Nu regnar det, men so what's new? Det regnar ju varje dag...
Vår så det förslår

Min man har varit i Stockholm i tre dagar och nu är han äntligen på väg hem! Det tär jäkligt mycket att vara ensam med en sur löptik och en kåt unghund, ska jag be att få tala om... Jag har knappt haft dem i samma rum, inte sen han försökte sig på något och hon inte sa ifrån. Jo, en gång till hade jag dem tillsammans i vardagsrummet. Dixie sov och Dylan och kom och ville sitta bredvid och Dixie flippade och bet honom och han skrek som en liten valp. Jag blev rädd att jag skulle behöva åka in till akuten med honom, men det syntes inte en skråma. Han blev väl bara rädd...

Och där kom min man in genom dörren med en jättefin bukett som nästan, men bara nästan, kompenserar de här tre urjobbiga dagarna...
Fina buketten
Han steg upp fem i tisdags morse och tog med sig Dylan ner. Eftersom han ju inte kan gå ner för trappan själv. Jag låg kvar i sängen ända till halv sju jag. Kändes nästan som sovmorgon. Förutom att jag inte sov så mycket... När jag kom ner låg Dixie i soffan och Dylan i köket. Så jag satte igång att börja jobba. Och Dixie satte igång att börja kräkas. Igen och igen och igen och igen. Jag torkade kräk och kände mig smutsigare och smutsigare och mer och mer stressad. Över jobbet mest, men även över Dixie, för vad skulle jag göra om hon skulle behöva åka till sjukhuset?

Hon behövde inte åka till sjukhuset, framåt kvällen var hon sig själv igen och skällde på småhundar när vi var ute.
Rabarberpajen växer på
Jag var skittrött på kvällen och när jag varit ute med jyckarna var jag även arg och irriterad. Jag gjorde misstaget att gå ut med dem båda och Dylan ville bara lukta Dixie i rumpan och hon ville bara stå omkring. Så det misstaget gör jag inte om på ett tag...
Mitt fina sällskap
Jag såg Big Little Lies på HBO och sen bäddade jag extrasängen i vardagsrummet och sov där med Dylan. Eftersom han ju inte kan gå ner för trappan och jag inte kan bära honom. Först tänkte Dylan att han skulle sova bredvid mig i sängen, som tur var tänkte han om ganska fort. För vi fick inte plats båda. I stället la han sig i fåtöljen och vid tre steg han upp. Varför han gjorde det har jag ingen aning om. Men jag nattade honom igen. Fem minuter senare väckte Jack mig genom att krafsa på vardagsrumsdörren, så då fick jag natta honom. Det gjorde jag genom att slänga ner honom i källaren.  Kvart i fem väckte Dylan mig igen och jag nattade honom och sen vid sex nattade jag honom igen. Halv sju ringde min klocka och då fattade han att det var dags att stiga upp. Så det gjorde vi. Och jag började jobba så fort jag sorterat upp jyckarna.

Det gick bättre att jobba igår, så jag jobbade ända till halv fem. Och när jag varit ute med jyckar och ätit middag började jag se Big Love och kunde inte slita mig. Men det gjorde jag och Dylan och jag sov ännu en natt tillsammans i vardagsrummet. Och han väckte mig vid fyra och vid fem och vid sex och varför sover inte den där hunden på nätterna??? Så jag började halv sju i morse igen och jobbade på bra och slutade halv tre. Egentligen kände jag att jag borde jobbat lite till, men jag sköt stressen åt sidan och plockade undan och dammsög och duschade och gjorde mig i ordning och blev klar precis innan min man steg innanför dörren.
Står han såhär snyggt på söndagens utställning blir vi glada
Ser han ut såhär skäms vi lite...

Vi kan ju kalla honom charmig... 

Nu är vinet i glasen, potatisen i ugnen och snart bönorna och köttet på järnet. Ikväll ser vi TWD och Homeland, men egentligen vill jag se ER....

Ute snöar det, så de fick rätt på Godmorgon Sverige till slut...

I morgon är det fredag!

Inga kommentarer: