måndag, februari 20, 2017

Alla Hjärtans Dag, Elysée, en semla och Cityakuten

För nästan precis en vecka sen var det All Hjärtans Dag och naturligtvis gjorde vi som vanligt. Tog ledigt från jobbet för att fira.

Min man ställde sig i köket och lagade ägg benedict, medan jag duschade och gjorde mig i ordning. Jag till och med gjorde mig till med lösögonfransar. Kladdigt var det och jag råkade få klister på mina egna fransar och det såg ut som om en insekt byggt bo där och jag förstod inte hur jag skulle få rätt på det, men det ordnade sig till slut. Långa var de. Fransarna. Kanske lite för långa för en tisdag, men det struntade jag i.
Vi åt frukosten, jag drack champagne, vi bytte presenter; jag fick ett par juicy-brallor och min man ett gäng cigarrer, vi packade in jyckarna i bilen och körde ner på stan.

På stan gick vi omkring i över två timmar med jyckarna, de tittade och luktade på ungefär allt och hängde med in på Åhléns när jag köpte en gul filt och de gick balans och Dylan vågade gå ner för en trappa, kanske för han hörde min röst, och sen avslutade vi vår långa promenad med en cappuccino och en pain au chocolat på Centralen. Och när vi kom hem var vi så jäkla trötta alla fyra. Jag tog en treo och en stund senare sken solen på framsidan och vi satte oss på trappan med var sin liten cigarr.

Och när solen gått ner bakom hustaken, gick vi in och lagade blinier med löjrom och åt dem och drack champagne medan vi lagade oxfilé med gratinerad potatis- och jordärtskockspuré och tryffelstuvad rödkål. Och till oxfilén drack vi ett vin vi köpte när vi var på Mallorca och så jäkla gott det var! Väl värt väntan!

Naturligtvis avslutade vi dagen med att se Can't Buy Me Love. Precis som vanligt. Och sen såg vi Michael Bolton's Big, Sexy Valentine Day's Special och den var inget vidare...

I torsdags firade vi att det var ett år sen vi flyttade in på nya kontoret. Som fortfarande känns nytt, på ett bra sätt, ett år senare. Vi började med att dricka bubbel och äta chips och Mr T hade gjort ett musikquiz, ett svårt sådant, och sen promenerade vi tillsammans till Elysée för att äta middag. Katta och jag tog fondue, såklart. Gott som attan. Precis som vanligt. Och när vi ätit upp, var vi ett par stycken som stannade kvar en stund till. Ända tills stället stängde klockan tio faktiskt. Vilket kändes som jättesent en torsdagkväll... Men det var trevligt, vi drack vin och pratade om Skam och ansiktskrämer och otrevliga människor och jag såg mitt problem i ett nytt perspektiv genom att höra de andras förfasade utrop. Så vad kommer jag att göra åt problemet då? Förmodligen absolut ingenting. Eftersom det tydligen är så jag gör...

Min man hämtade mig på stationen strax efter tio och när vi kom hem berättade han allt om kvällens ringträning med Dylan innan vi gick och la oss.

I fredags jobbade jag till två och var hemma vid tre. Och alldeles för trött för att städa, så jag umgicks med Dixie medan min man hade med sig Dylan i bilen när han handlade. Och vi åt Biff och klyftisar till middag och såg Grey's och Nashville och Nashville alltså... Jisses vilket avsnitt!

Och eftersom Dixie löper fick Dylan sova i sängen med oss. Det hade han inget emot. Inte Dixie heller verkade det som. Jag sov ovanligt bra hela natten, Dylan till trots. Eller så ska jag väl inte säga, han var hur lugn och fin som helst och sov som en gris hela natten och jag hade min del av sängen helt för mig själv. Tydligen tycker Dylan att det är mysigast att ligga nära, nära husse. Skönt tycker jag, det tycker inte min man.

I lördags tyckte Dylan att det var dags att stiga upp kvart i sju, så det gjorde vi. Och kokte ägg och dukade fram en hotellfrukost och när den var uppäten, stoppade vi jyckarna i bilen och åkte till Pildammsparken för att gå en sväng. Och sen fick jag ont i magen så vi åkte hem och åt lunch. Och sen såg jag en true crime dokumentär på SVT Play (The Promise)
Till middag hade vi ostfondue, så jäkla längesen! Och så jäkla gott! Och sen skulle vi se Sixteen Candles, men den vägrade samarbeta, så det blev Me Before You. Och den var ju söt, så det gjorde inget. Men sen började vi, av någon outgrundlig anledning, se Fifty Shades of Grey och den var ju pinsamt dålig. Så vi gick och la oss i stället. Och Dylan gjorde oss sällskap.

Igår tyckte Dylan återigen att det var dags att stiga upp kvart i sju. Så det gjorde vi. Och gjorde en repris på lördagens hotellfrukost. Och sen blev det ännu ett parkbesök med jyckarna. Denna gången åkte vi till Stadsparken i Lund. Och när vi blev hungriga köpte vi kebabtallrik och var sin semla. OBS! Inte på samma ställe alltså! Semlan var faktiskt perfekt! Mandelmassan var inte blandad med grädden, så grädden var lätt att skrapa bort. Vetebullen var liten och fluffig, precis som den ska vara. Den var faktiskt så god att jag kan tänka mig att äta ännu en i år!
Efter lunch och fika blev jag alldeles trött och somnade i soffan medan min man var och handlade. Och sen lagade min man pizza och Flygande Jakob. Pizzan åt vi till middag, Flygande Jakob frös vi in så att jag ska ha något att äta när min man är i Stockholm. Vi såg första avsnittet av ER också. Så mycket jag glömt och så mycket jag kom ihåg! Och så jäkla bra det var! Jag älskade verkligen ER då när det begav sig, så det ska bli kul att se om. Nästa stora projekt för min man och mig alltså.

Vi gick och la oss och Dylan gjorde oss sällskap. Han verkar verkligen ha anammat det här med att sova hos oss. Direkt jag släpper ut honom från köket, går han bort till dörren för att springa upp till sovrummet. Trappan har han inget problem med heller längre. Inte att gå upp i alla fall. Ner kan han fortfarande inte gå. Hur det ska gå när min man inte är hemma, vet jag inte? Jag hoppas på att vi hittar en gästsäng här i huset för i så fall kan jag ju sova i vardagsrummet med en av jyckarna. Dixie har inget emot att sova själv i köket och det är i alla fall skönt.

I morse vaknade Dylan tjugo över fem och tyckte det var dags att stiga upp. Det gjorde inte vi. Så han la sig ner igen till slut. Motvilligt. Och när min mans alarm ringde kvart över sex, var Dylan den första att stiga upp. Eftersom jag inte orkade stiga upp så dags, fick Dixie lägga sig i soffan och Dylan stängas in i köket. Det funkade. Och sen körde vi till jobbet. Dylan hängde med min man och Dixie stannade hemma.

Och nu har vi ätit en, inte så god, pastarätt, druckit cappuccino och ätit lussekatter, sett två avsnitt ER och är redo att gå och lägga oss.

Inga kommentarer: