torsdag, december 01, 2016

Sömnigt...

Shit, vad jag är trött! Helst av allt vill jag krypa ner i sängen och sova, kanske lösa lite korsord. Men först måste jag gå ut med jyckarna. Och vänta på att kamerabatteriet ska laddas. Och packa väskan inför morgondagens Stockholmsresa. Men jag orkar inte.

Igår var jag på väg att komma i säng ganska tidigt. Halv tio släckte jag här nere och Dixie sprang snabbt upp och la sig i sängen. Dylan däremot vägrade gå i trappan. Trots att jag lockade och peppade och hejade. Det var tydligen väldigt läskigt med trappan igår. Jag funderade på om jag skulle orka bära den där 36 kilos klumpen och gjorde ett halvhjärtat försök, men då grymtade han irriterat och jag orkade inte bli ovän med honom, så jag lockade och peppade lite till. Utan framgång. Och plötsligt kom Dixie nerspringande och då blev ju Dylan ännu mindre sugen på att gå upp. Och av någon anledning vägrade Dixie också att gå upp. Och jag blev stressad och ville bara sova, men bestämde mig för att de skulle sova i köket, men Dixie ville bara göra tvärtemot så hon gick och la sig i fåtöljen och jag blev arg och argare och till slut fick jag in dem i köket och släckte och sa godnatt. Jack och jag gick och la oss och somnade. Men naturligtvis fick jag inte sova en hel natt. Jack väckte mig vid ett genom att bita mig i foten eftersom han tyckte det var dags för mig att mata honom. Så det gjorde jag och hoppades att han skulle somna om när han ätit. Men då ville han leka och klättra i gardiner, så han åkte ut. Och jag somnade om. Och vaknade sex av att Dylan skällde.

Jag fick ner och kollade så att allt stod rätt till. Det gjorde det. Han fick gå ut och jag gick upp och funderade på att somna om, men gick i stället ner och duschade. Och gjorde mig i ordning och gick ut med hundar och matade hundar och katter och var på jobbet klockan nio. Och gick hem klockan tolv. Jag hade tänkt vara ledig resten av eftermiddagen för att packa och städa och ha mig, men Mr T frågade om jag jobbade hemma i eftermiddag och jag sa ja. Varför vet jag inte? Men jag kom hem och Dylan hade INTE möblerat om i köket som han brukar! Kors i taket sa jag och tackade och tog emot. Han fick mat, jag fick mat, jag jobbade till halv tre och cyklade sen iväg för att hämta en paket. Och fick ett jobb-sms som kändes oerhört stressande trots att det inte var något jag kunde göra ändå. Och när jag kom hem gick jag ut med jyckarna och packade väskan och packade in presenter och matade jyckarna och försökte lära mig att rippa en film och jyckarna slogs och bråkade och skällde och lät och jag kunde inte tänka. Men de blev tysta, jag lärde mig rippa, jag åt mackor med kalvsylta till middag och nu vill jag alltså gå och lägga mig. Men först en kvällsrunda med jyckarna i stormen.

Och jag kan inte låta bli att oroa mig inför morgondagens tågresa... Förra året vid den här tiden satt jag fast på ett tåg i fyra timmar. För tre år sen vid den här tiden kom jag inte iväg alls på grund av inställda tåg på grund av storm...

Inga kommentarer: