onsdag, november 02, 2016

Huvudvärk och hosta och insomnia

Nu börjar jag bli jäkligt trött på att ha huvudvärk. Snart har det gått två veckor och jag orkar inte mer. Jag blir trött och deppig och orkar inte göra något och orkar inte koncentrera mig på jobbet och känner mig allmänt hopplös... Och sover dåligt gör jag också och det hjälper ju inte till att göra mig mindre okoncentrerad...

I måndags hoppad jag av på Centralen och köpte frukostbullar till måndagsmötet innan jag promenerade genom stan och trots att det gör mig sen att ta den extra promenaden på morgonen, känns den så värt det. Det känns bättre i hela kroppen när jag rör på mig och jag önskar att jag vore bättre på att röra på mig än bara när jag tar mig till och från jobbet... I alla fall, jag kom till jobbet, dukade fram frukosten, skar mig i tummen så jag fick leta fram ett plåster och be de andra att hjälpa mig att duka fram. Och på lunchen gick jag ut för att köpa mig en halsduk, men hittade ingen som var precis som jag ville ha den.

Jag fotograferade två kollegor till hemsidan och jobbade till halv fem och gick sen ner till Åhléns för att köpa mig en eyeliner, men den jag ville ha var slut och hon visste inte när den skulle komma in igen. Så jag gick en sväng på Åhléns och hittade faktiskt en halsduk som uppfyllde mina kriterier, men den kostade 1400 så jag gick vidare. Till det nya systembolaget på Hansa, men orkade inte gå runt och kolla på grund av huvudvärk, så jag köpte två flaskor vin och missade bussen, tog en annan buss till Centralen och hade kunnat springa till bussen jag missade tidigare, men ville inte riskera att missa den igen och ge alla på bussen något att skratta åt, så jag gick en sväng på Centralen och tog nästa buss. Och när jag kom hem hade jag ont i huvudet och tyckte synd om mig och la mig i soffan med ett korsord medan min man lagade middagen som i princip var en bookmaker toast utan toast. Och utan oxfilé.

Natten till tisdag sov jag galet dåligt. Jag vaknade innan två och kunde inte somna om. Och sen råkade jag väcka Jack som sov mellan oss. Jack mitt i natten vill bara kela och gosa och kurra, men min man skulle stiga upp klockan fyra, så jag fick ta ut Jack så att min man skulle få sova vidare. Jag somnade däremot inte på en lång stund. Och vaknade såklart när min man steg upp fyra, somnade om och vaknade när han gick vid fem. Och somnade nog innan han hunnit hoppa in i taxin och vaknade när klockan ringde halv sju och funderade på att ta lite sovmorgon eftersom jag ändå skulle jobba hemifrån. Men fick såklart panik av tanken på att inte börja sju, så jag steg upp och släppte ut Dylan och satte mig att börja jobba.

Det gick sjukt trögt att jobba. Jag hade ont i huvudet och tog en treo som inte hjälpte och jag tyckte synd om mig, men tog mig i kragen och gick ut med jyckarna. Och det var faktiskt jätteskönt! De var duktiga och gick fint och vi kunde gå en ganska lång runda och det kändes bra i huvud och axlar en stund. Och sen kom vi hem och jag försökte vara effektiv tills det var dags för lunch då jag åt framför tv:n. Och sen jobbade jag till halv fyra och kände mig riktigt nöjd över min dag. Kanske inte vad jag åstadkommit jobbmässigt, men det kändes bra att ha tagit pauser och det kändes bra att sluta tidigt. I stället för att jag börjar sju och slutar fem och hoppar över lunchen... Som jag annars gör när jag jobbar hemifrån.

Jag tog med mig Dylan ut på en långrunda och insåg att det där harklandet han sysslat med ett par dagar, i själva verket är hosta. Hur han nu har lyckats blivit smittad med hosta förstår vi inte för han träffar typ aldrig några andra hundar...? I alla fall har han nu fått en tid på djursjukhuset på fredag. Vi måste ju se till att han är frisk tills han ska debutera i utställningsringen...

I alla fall, vi hade en trevlig runda, han tar kontakt och han vill göra konster och balansera och hoppa och umgås när man är ute med honom. Inte alls som Dixie som inte vill göra något alls i onödan... Och när vi kom hem fick han lägga sig i köket och jag gick ut en runda med Dixie. Och när vi kom hem fick de mat och sen fick jag mat och sen tillbringade vi kvällen i soffan med att titta på tv. Och gick och la oss redan klockan nio.

Och Dylan kan ju fortfarande inte gå i trappan, men när jag stängde tv:n förstod Dixie vad det handlade om och gick bort till vardagsrumsdörren och Dylan hängde med. Och när han såg Dixie gå upp för trappan blev han lite stressad och försökte vända, men då hade jag redan stängt dörren. Så jag gick upp med mina prylar och gick ner för att bära upp 30-kilosklumpen Dylan. Och jag tog honom under frambenen och typ släpade upp honom halvvägs och sen kunde han gå själv. Och upp i sängen kunde han ta sig själv och sen kom Jack och de två lekte en lång stund innan jag stängde Jack ute för att vi skulle få lite lugn och ro.

Innan jag släckte lampan hann jag både prata med min man i telefon och lösa korsord. Och sen somnade jag. Och vaknade. Och vaknade och vaknade och vaknade. Dylan hostade mest hela tiden och jag tyckte så synd om honom och försökte stoppa om honom så han inte skulle ligga och bli kall, men han sprakade av sig täcket eftersom han tyckte han var för varm. Och Dixie bökade och bökade och ville ligga under mitt täcke och jag stoppade om henne gång på gång. Och jag kunde inte somna om och det kändes som om jag var vaken hela natten, vilket jag förstås inte var. Jag räknade ner från 1000 och jag räknade upp till 1000 utan att somna för det. Ont i huvudet hade jag också och det hjälpte ju inte sömnen direkt... Och sen blev klockan halv sju och jag bestämde mig för att jobba hemifrån idag igen. Bara tanken på allt som behövde göras innan jag kunde ta mig till jobbet gjorde mig alldeles matt och ond.

Och när jag väl bestämt mig för att jobba hemifrån var det dags för den stora utmaningen. Att få ner Dylan för trappan... Dixie gick ner och Dylan la sig platt på sängen och jag försökte få grepp om honom. Och han darrade och gnydde när jag äntligen tog honom som ett lamm, uppenbarligen alldeles livrädd och utan något förtroende för sin matte... Jag orkade bära honom ända till första trappsteget och när jag satte ner honom gick han faktiskt helt själv nerför hela trappan! Och sen blev vi jätteglada och gick ut i trädgården.

Jag började jobba kvart i sju och det gick faktiskt ganska bra, jag gick ut med jyckarna och sen var huvudvärken nästan borta. Jämfört med hur den varit innan alltså... Och jag jobbade och jobbade och tog tv-lunch och jobbade lite till och Dylan behövde gå ut i trädgården och när han skulle springa in halkade han i trappan och när han såg mig gnällde han ynkligt och hoppade på tre ben. Så jag fick krama och klappa och trösta och ungefär en minut senare var allt glömt och han sprang ut igen. Och jag fortsatte att jobba och när jag behövde starta om datorn för tredje gången gav jag upp och slutade för dagen. Och sen gick jag ut med Dylan och sen gick jag ut med Dixie och sen skulle jag göra mat, men när jag läste receptet och det stod "koka upp vattnet till pastan" fick jag panik och messade min man som erbjöd sig att vara med mig på telefon medan jag lagade mat. Så jag lagade biff och klyftisar som är den enda maträtt jag behärskar utan att få panik.
Och nu har vi ätit och sitter i soffan och tittar på Castle och snart ska jag gå ner och duscha och jag hoppas Dylan klarar av att gå i trappan idag.

I morgon är det torsdag. I morgon jobbar jag på jobbet. I morgon kommer min man hem.

Inga kommentarer: