fredag, oktober 07, 2016

TGIF?

Jippie! Det är äntligen fredag... Eller? Jo, fredag är det, men är det jippie? Fredag innebär ju att min semester är slut. Fast inte har det varit mycket till semester med ont i ryggen och nackspärr och två galna jyckar...? Men jippie är det ju för ikväll kommer min man äntligen hem. Han har bara varit borta en natt, men det känns som en vecka...

I onsdags planerade jag hela dagen. Planerade och skrev inköpslistor och när min man kom hem åkte vi och handlade och tack och lov för poäng till peng på Coop! Vi fick tag på nästan allt och när vi kom hem drack vi vin och lagade fläskkorv med gryn. Låter konstigt, men var ganska gott.

Syrran ringde och medan jag pratade med henne, passade Jack på att smita ut och klättra upp i päronträdet och kunde inte komma ner. Det var kväll och mörkt och Jack är svart, men min man hämtade stegen och plockade ner honom.

Natten till igår väcktes jag av Jack som ville kela, enligt sömnappen var klockan ca halv tre. Han kurrade och kelade och trampade och jag ville bara få somna om. Och varje gång jag lyckades somna om, vaknade jag av små mjuka kattassar i ansiktet. Gulligt och så, men jäklar vad trött jag var!

Min man steg upp klockan fyra och åkte till Stockholm och stängde Jack ute ur sovrummet så att jag skulle få somna om. Och jag sov till sju och hade kunnat sova ännu längre, men hade bråttom ner till Dylan som förmodligen var kissnödig...

Jag hade mycket planerat för gårdagen och fick en hel del gjort. Inte allt, men mycket nog... Jag diskade och plockade undan i matrummet och i vardagsrummet och sorterade och rensade och kastade och dammade och vattnade. Med avbrott för jyckarna. Dylan var inte på jättebra humör om man säger så. De bråkade och kinkade och han har precis upptäckt att han kan skälla så han skäller på allt. På min macka, på att jag inte skalar ägget tillräckligt snabbt, på någon som går förbi på gatan... Jag gick morgonrundan med dem båda och det gick bra. Bättre än förväntat och efteråt var han trött. En liten stund. På eftermiddagen gick jag separata rundor med dem och Dylan var stendöv och helt hopplös och drog som en galning och åt allt han kom över och jag var nästan gråtfärdig när jag kom hem.
Det blev så himla bra med en vit vägg i stället!
Och ännu bättre blir det när vi målat alla väggarna vita
Till middag lagade jag biff och klyftisar och sen tittade jag på Castle och njöt av att jyckarna var lugna en stund. Och som sagt, min man är i Stockholm. Jyckarna brukar sova hos mig då, men Dylan kan inte gå i trappan till ovanvåningen, så jag tänkte att de skulle sova i köket. Men när jag stängde tv:n, ställde Dixie sig vid dörren till hallen och var beredd att gå upp och lägga sig, så jag hade inget val... Dylan gick fram till trappan, konstaterade att han inte kunde, och gick och la sig i fåtöljen igen. Så jag fick bära. Nästan 30 kilo hund fick jag ta i famnen och bära upp för trappan och lägga i sängen. Det är säkert jättebra för min rygg och min nacke...

Jack gjorde oss sällskap en liten stund och han och Dylan lekte lite lojt i sängen. Tills Jack trillade ner och jag ville sova. Då fick han åka ut. Alltså inte utomhus, ut ur sovrummet bara... Och jag har sovit skitdåligt hela natten. Jyckarna har turats om att trängas med mig. Och Dylan fick hicka och jag la täcket på honom och klappade tills det gick över. Och Dixie har sparkat mig i magen. Och Dylan la sina tassar över min hals och blev sur när jag flyttade dem. Och sen blev klockan sex och det var inte lönt att somna om. Och både Dixie och Dylan kom och pussade mig våldsamt i ansiktet och somnade sen om. Jag lekte med min pad.

Och sen blev det dags att stiga upp. Dylan vägrade gå ner för sängen och jag försökte få tag i honom, men han flyttade sig. Så jag fick dra i honom och jag trodde han skulle bli sur, men det blev han inte. Han var nog bara rädd att hans matte inte skulle klara att få ner honom. Men jag tog honom under armen och gick mot trappan och kom ner cirka två steg innan jag inte klarade av att bära honom längre. Så jag släppte honom och hoppades att han skulle gå själv. Det gjorde han inte. Han stod en stund och funderade på vad han skulle göra och gick sen in i sovrummet igen. Och jag tog honom återigen under armen och försökte bära honom ner för trappan och kom bara två trappsteg. Igen. Och släppte ner honom. Igen. Och Dixie och Jack gick ner för trappan och jag hoppades att Dylan skulle bli inspirerad. Det blev han inte. Han vände och sprang upp i sängen och la sig platt och jag undrade om jag kunde låta honom ligga där tills min man kom hem... Insåg ganska snabbt att det inte skulle funka och gjorde ett nytt försök. Jag tog honom som ett lamm och gick sakta, sakta ner för trappan med ryggen tryckt mot väggen. Dylan hängde blickstilla i min famn. Jag tror han höll andan också. Men ner kom vi och sen var vi superglada, både han och jag. Och han kissade minst en liter när han kom ut.

Jag har ätit frukost, det är snart dags för lunch, jag har varit ute med Dixie, jag har pratat med Modern och jag sitter här och funderar på vad jag ska ta tag i först. Matrummet och vardagsrummet ser båda respektabla ut, mest en del tunga lyft kvar för min man när han kommer hem. Jag borde bli klar med bildspelet och jag borde duscha och jag borde damma och jag borde gå ut och plocka en bukett blommor till matrumsbordet.
Soffan och finkuddarna. Mina älskade finkuddar!

Inga kommentarer: