måndag, augusti 08, 2016

Bob Dylan och Jack White, men inte Bob Geldof

Jag är så himla trött. Hela, hela tiden är jag så trött. Och jag har ont i huvudet på grund av trött och sover dåligt på grund av huvudvärk och varmt. Och hundar och katter i sängen. För från och med i lördags har vi inte bara Bob Dylan i sängen. I lördags flyttade även Jack White in. När får jag dela säng med Bob Geldof undrar jag...?

I onsdags var jag och Dylan ensamma hemma och jag tog med honom på sin första promenad här på gatan. Det gillade han verkligen! Ända tills det kom en kvinna med en liten löjlig hund, i flip-flopkoppel, som hon lät springa rakt på Dylan, fast vi försökte gå undan. Och i vanliga fall hade jag sagt till, men nu koncentrerade jag mig på att Dylan inte skulle få men för livet, så jag sa inget. Nästa gång kan hon lita på att jag säger något. Och efter den incidenten ville han helst gå hem, men jag tvingade honom att stanna en stund så att han skulle tycka att det var spännande igen. Och sen blev han trött och jag såg en film, eller två...
Dixie gör nästan vad som helst för lite godis
Min man kom hem vid fyra och vid fem kom en tjej, som har Dixies halvbror, förbi. Mest för att träffa Dylan som hon träffade innan han flyttade hem till oss, men också för att hennes hund skulle få träffa Dixie. Och han och Dixie fann varandra direkt! Det var så roligt att se! De sprang och busade som om de känt varandra hela livet och när de inte orkade mer la de sig under bordet i uterummet där vi människor satt och drack kaffe. Och två timmar senare var det slutbusat och de gick hem och vi lagade spagetti med köttfärssås och såg första avsnittet av Stranger Things på Netflix.
Dixie och brorsan fann varandra direkt
Mycket bus och spring
Typ jättemycket
Dylan ville väldigt gärna vara med på ett hörn
Dylan busar lite med Dixie
Och sen blev alla trötta och vilade under bordet
I torsdags krisade jag lite. Jag kände mig stressad över att semestern nästan är slut och att jag inte gör något vettigt och samtidigt så flyger dagarna iväg och jag hinner knappt ta det lugnt. Jag har ju inte alls sett så många filmer som jag tänkt mig och jag har knappt löst korsord eller sett någon ny serie eller läst böcker. Och jag hinner varken duscha eller tvätta håret och känner mig ofräsch och oattraktiv och tycker synd om min man som behöver komma hem till mig. Och jag känner mig allt annat än redo att gå tillbaks till jobbet. Bara tanken på att behöva svara på frågor gör mig nästan panikslagen. Men jag har en veckas semester i oktober också och jag hoppas på att kunna ta lite ledigt runt jul...
Fina rosa älsklingar
Dylan fick ett paket att packa upp. Det uppskattades!
Så vi lagade biff och klyftisar en torsdag och såg ett avsnitt av Stranger Things innan jag somnade i soffan.

I fredags gav min man mig semester på riktigt. Han jobbade hemifrån och tog hand om jyckarna och jag duschade och skrubbade mig och tvättade håret och gjorde en inpackning och klädde på mig riktiga kläder och höga klackar och sminkade mig och parfymerade mig och åkte ner på stan. Jag hade inga egentliga ärenden, men det var skönt att komma hemifrån en stund. Så jag strosade mest runt, åt lite lunch, letade presenter till min man, fångade ett par pokémon, köpte lite vin, tittade på inredning, köpte ett par cigarrer och ett par ostar och tog sen bussen hem. Och när jag kom hem hade min man jobbat klart för dagen, så vi packade in jyckarna i bilen och åkte till Granngården för att köpa leksaker till Dylan. Och när vi kom hem dukade vi fram ost och vin och cigarrer till oss och gav jyckarna märgben och sen satt vi i uterummet och hade det mysigt tills det var dags att gå in och laga Biff Rydberg.
Jag såg en amiral!
Och i lördags åkte vi till Billeberga för att hämta Jack White, kattungen som kom på köpet med Dylan. En alldeles kolsvart liten kattunge som är helt oemotståndlig. Han satt i mitt knä när vi åkte hem och tyckte väl inte att det var helt okej, men gav upp efter en stund och gömde ansiktet i mitt armveck. Och när vi kom hem tog vi upp honom på ovanvåningen så att han skulle slippa jyckarna. Och vi satte fram mat och vatten och låda och la en filt under mitt sängbord eftersom han försökte gömma sig där. Han ville inte alls vara med och han ville inte äta och han ville inte gå på lådan. Han ville bara ligga upptryckt i sitt hörn och vara i fred. Så vi lät honom vara i fred. Gick upp med jämna mellanrum och försökte prata med honom, men han ville inte.
Jag har inte lyckats ta så många bra bilder på Jack, för han är så svart att kameran inte fokuserar...
Dylan plockar krusbär
Dylan tog fram ett gammalt nedgrävt ben
Och sen blev det natt och jag hade nog glömt lite vilka nattdjur katter är. När det blev natt blev Jack lite modigare och gick runt och jamade och jag kunde inte sova för jag visste ju inte vad han ville. Och vi hade glömt köpa leksaker åt honom, så jag gav honom ett läppsyl som han rullade runt med på golvet.  Och sen blev han kelig och kelade lite med min hand som jag sträckte ner på golvet. Och han blev keligare och keligare och började till och med att kurra och till sist ville han komma upp i sängen och när han upptäckte att Dylan låg där och sov, blev han nyfiken och gick fram till honom och luktade och Dylan vaknade och undrade nog om han drömde. Men de luktade fint på varandra och Dylan somnade om och Jack gick runt och kurrade och kelade och puffade och trampade och välte ner allt som stod på sängbordet och jag kunde inte somna. Men till slut somnade Jack vid min hals och jag fick också sova ett par timmar.

Och i går var jag skittrött. Jäkligt skittrött och ville bara gå och lägga mig igen. Men jag gick en lång morgonrunda med Dixie och tittade på när min man tvättade trädäcket med sin nyinköpta högtryckstvätt och jag sov middag och jag umgicks med Jack, som blir mer och mer tillgiven, och vi åt fultacos till middag och vi såg ännu ett avsnitt Stranger Things.
Trädäcket blir så fint! Här är det visserligen blött av regnet, men fint torrt också
Söndagscigarrerna
Idag är jag ensam hemma med jyckarna och just nu ligger de båda och sover i uterummet. Jag sitter i soffan utan dyna och bloggar. Vågar inte röra mig av rädsla för att de ska vakna. Jag fick sova bättre inatt. Jack gick inte omkring och jamade halva natten. Dock ville han kela halva natten, men jag låtsades att jag sov efter en stund och då la han sig ner på min kudde och somnade. Han och Dylan hälsade på varandra igen, fortfarande lugnt och fint och i natt åt han för första gången. Jack alltså. Han tömde nästan hela sin matskål, så jag behöver inte oroa mig för honom så mycket längre...
Stor och liten, stor och större, liten och mindre
Blåser det i öronen Dylan?
Finaste Dixan
När han är trött är han som gosigast

Inga kommentarer: