lördag, juli 23, 2016

Första veckan med valpen (Varning för obscena mängder valpbilder!)

I trädgården blommar det som vanligt
Ja, treon hjälpte hjälpligt och halv tio hade vi ätit frukost och klätt på oss och sminkat mig och hoppade otåligt in i bilen för att åka till Billeberga och hämta Dylan. Och klockan tolv hade vi skrivit på alla papper och ställt frågor och svarat på frågor och blivit fotograferade och satt i bilen på väg hem. Jag med Dylan i knät. Han ålade runt och ville inte sitta stilla. Inte förrän jag med monoton röst berättade om allt som väntade honom när vi kom fram. Då somnade han.
Hur söt???
Sötast!!!
Dixie blev överlycklig när vi kom hem. Överlycklig! Hon tyckte nog att vi kom hem med världens bästa present! Hon kastade sig över honom och ville leka och fattar ju inte att han bara väger ca 8 kilo medan hon väger ca 40 kilo. Så fick sära på dem. Men han tycker om henne och hon tycker om honom och emellanåt leker de ganska lugnt och fint. Tills Dixie blir stirrig och Dylan blir stirrig och den ena stirrar upp den andra och allt blir till tumult och Dylan gömmer sig under en stol där Dixie inte kan komma åt honom. För han är satan ta mig inte dum den där valpen! Och han har redan lärt sig att gå upp för kökstrappan. Det gjorde han i ett obevakat ögonblick dag två. Innan han lärde sig det satt han snällt nedanför och väntade på att vi skulle bära honom. Det gör han inte längre... Mer han kan; balansera på torvblocken i woodlandet, gömma sina ben i rabatterna, (nästan) komma när man kallar, (nästan) vänta på varsågod innan han äter...
Dixie vill leka...
Så gärna...
De första dagarna var han hungrig hela tiden. Detta på grund av att min man hört fel och gav honom för lite mat. Det har vi rättat till nu. Dock är han ändå alltid hungrig eftersom han tydligen är ett matvrak av rang. Vi köpte hem små valptuggben till honom, men han är inte intresserad, han vill ha stora rejäla ben för vuxna hundar.
Många märgben blir det...
Jättemånga... 
Och andra stora tuggben...
Gärna det Dixie har i munnen
Envis liten valp alltså!
Och sen hinner han inte med när Dixie springer iväg
På nätterna sover han mellan min man och mig och emellanåt vaknar vi av en nos i örat eller i ansiktet. Halv sex vaknar Dylan och behöver gå ut och då tar min man med honom och sen kommer de och lägger sig hos mig igen och Dylan försöker hålla sig vaken, men lyckas inte, och sover sen till sju. Och sen stiger vi upp och jag går ut en power-walk med Dixie och min man fixar frukost och sen turas vi om att vakta valpen, medan den andra gör något vettigt. Och så ser våra dagar ut. Vi bakar (mest min man), lagar mat (mest min man), tittar på valpen, leker med valpen, går ut med Dixie (mest jag), ser en film, påtar i trädgården, njuter av det vackra vädret, dricker mojitos, går och lägger oss tidigt, stiger upp tidigt...
Dylan gillar att skrota runt i trädgården, alltid finns det något att göra... 
Typ, balansera på ett torvblock och tugga på en spade... 
Skaka loss med ett fårskinn... 
Trassla in sig i en gardin...
Tugga på en boll...
Skaka en gris...
Tugga på min sko... 
Dylan är en väldigt självständig och envis liten valp. Han går obekymrat runt i trädgården och undersöker varenda vrå och jagar varenda fjäril och vartenda bi och äter alla nedfallna päron han kan hitta och hjälper gärna mig att rensa ogräs. Stilla är han inte mycket och när han väl är det ligger han och tuggar på något. Ett märgben, en träpinne som är drygt en meter lång (och som han gärna drar iväg med), mina tofflor (inte fintofflorna alltså!), en arg gris, tuggpinne, ett bord... Vi har försökt förklara för honom att möbler, människor och elektronik får man absolut inte tugga på, men det har inte riktigt gått in än...
Så söt när han sover!
Oemotståndlig alltså!
Och rätt söt när han är vaken också. Pissmyran kallar jag honom...
Men det märks att vi har lite valpvana, vi vet när han är hungrig och när han är trött och när han behöver gå ut, så han får inte så mycket tillfälle att vara kinkig och besvärlig. Fast i och för sig har vi ju inte ens haft honom en vecka, han blir väl busigare och besvärligare i takt med att han känner sig hemma här hos oss med oss...
Funderar väl på nästa bus...
Så besviken han kommer att bli när han inte kan gena under längre... 
Igår kväll var han extra besvärlig. Han och Dixie. De turades om att stirra upp varandra och sprang och slogs och flåsade och vägrade att komma till ro, förmodligen väldigt mycket på grund av värmen, så det tog min man och mig ca två timmar att äta middag. Eftersom vi fick göra avbrott efter avbrott för att natta, lugna, kissa både Dixie och Dylan. Men sen somnade båda två och vi satt och tittade på CSI tills klockan blev elva.
De där som drev oss från vettet alltså!
I morse kompenserade han gårdagens besvärlighet med att vara extra gosig. Han väckte i och för sig mig genom att bitas kvart över fyra och varför han väcker mig när han behöver gå ut förstår jag inte? Det är ju alltid min man som tar honom på morgonen... I alla fall... När de kom tillbaka kröp Dylan nära och tuggade lite på mitt täcke, vilket jag låter honom göra eftersom det får honom att somna om, och sen somnade han på min arm och låg och sov så i nästan två timmar. Då hade jag så ont i armen att jag knuffade bort honom, men han fortsatte att sova. Då var han gosig och mysig och jag glömde nästan bort hur besvärlig han var igår.
Gosig och mysig!
Kollar ut över ägorna...
Kollar lite närmare ut över ägorna...
Idag var vi ute på äventyr. Min dator har varit besvärlig med mig en längre tid och idag bestämde jag mig äntligen för att det var dags att köpa en ny. Hela dan igår förberedde jag mig och säkerhetskopierade och rensade och idag packade vi in jyckarna och körde iväg. Dylans första riktiga åktur. Det gick hur bra som helst! De uppförde sig som änglar båda två! Så nu har jag en ny söt rosa dator som jag skriver detta på. Bilderna i dagens inlägg är från de två, tre första dagarna. Sen har jag inte flyttat över från kameran, på grund av besvärlig dator. Och insåg när vi kom hem att jag fortfarande inte kan flytta över foto från kameran på grund av ingen kortläsare i datorn, men det problemet får jag lösa sen. Tills dess får fotona ta omvägen via min jobbdator och jag blir helt matt när jag tänker på det... Just nu njuter vi av ingefärsmojitos och två trötta jyckar. Till middag blir det egna hamburgare.
Mojito, vilken grej!
Första dan då han blev skrämd av den otäcka elefantkrukan i bakgrunden...
Jag tror de kommer att bli bästisar...
Bara Dixie lugnar ner sig lite... 
Och inte ska busa så våldsamt hela tiden...

Just det, i trädgården blommar det fortfarande...

Inga kommentarer: