söndag, januari 17, 2016

Drive-In Saturday

I tisdags vaknade jag och hade en fruktansvärd värk i min högra skuldra. Först trodde jag att jag sträckt mig och sen trodde jag att jag höll på att få en hjärtinfarkt. Hjärtinfarkten avfärdade jag när jag googlat och insett att den inte skulle hålla på i tre timmar... Men ont gjorde det. Galet ont! Så ont att jag mest ville gråta. Men jag grät inte, inte då, jag tog mig i kragen och åkte in till jobbet och jobbade på det nya fina kontoret i mitt alldeles egna rum. Och insåg att min värk inte skulle gå över av sig själv så jag bokade tid hos en naprapat följande dag. Och min man och Dixie kom och mötte mig när det var dags att gå hem och fick en liten rundtur i de nya lokalerna. När vi kom hem hade jag jätteont i skuldran och orkade bara sitta i soffan och tycka synd om mig medan min man lagade mat.

På onsdagen vaknade jag när min mans klocka ringde kvart över fyra och kunde inte somna om, men steg ändå inte upp förrän vid halv sju för att gå ut med Dixie. Min man åkte till Stockholm vid fem och jag hade bestämt mig för att jobba hemifrån. Jag försökte jobba, men det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag sprang ett par varv i vardagsrummet för att värma upp musklerna i skuldran och det kändes lite bättre en stund. Klockan elva hade jag tid hos naprapaten och hon klämde och tryckte och gav mig akupunktur och jag åkte hem igen och hade fortfarande ont, om än inte lika mycket. Naprapaten tyckte inte att jag skulle jobba mer den dagen, men jag löd inte riktigt utan låg på rygg i soffan med datorn på magen och konterade kommissioner. Jag gick ut med Dixie och jag mikrade lite mat och jag tittade inte på tv eftersom jag inte kunde göra mycket mer än bara ligga på rygg. Och när det var dags att sova hängde Dixie villigt med upp och gjorde mig sällskap.

Det blev torsdag och jag vaknade upp till snö och ännu en dag med värk och det gjorde så ont att jag var villig att åka in till akuten. Men det gjorde jag inte såklart. Jag tog värktabletter och la mig på sängen och slappnade av en stund innan jag tog mig till jobbet och sen naprapaten. Hon upprepade onsdagens behandling och jag kände mig faktiskt bättre när jag gick därifrån. Jag jobbade till ett och tog bussen hem till Dixie och soffan. Kvällen kändes faktiskt helt okej. Så okej att jag faktiskt kunde ligga i soffan och kolla tv utan att det kändes som om jag skulle dö av smärtan. Så jag passade på att se tre avsnitt Flesh and Bone och jag gillar verkligen den serien! Jag är helt fascinerad av vad balettdansare kan göra med med sina kroppar och känner att jag borde gå och se någon balett för jag tycker ju om det. Klassisk balett alltså. Inte modern...
Och sen blev det fredag och dags för ännu ett besök hos naprapaten och mer akupunktur och tryckande och klämmande och när jag gick därifrån hade jag ännu ondare än när jag kom dit. Jag jobbade och åt nyttig vegetarisk lunch från caféet mittemot och efter lunchen kom Daniel Miller på besök och han spelade bra musik och jag hade ont i skuldran och när han var klar tog jag bussen till centralen där jag överraskade min man när han kom med tåget från Stockholm. Och det var så skönt att han äntligen kom hem och tog hand om mig! Vi tog bussen hem tillsammans och parkerade mig i soffan och han åkte och handlade och när han kom hem åt vi förtugg och sen blev det biff och klyftisar och aioli och iZombie och The Mysteries of Laura tills det var dags att gå och lägga sig.

Och Dixie, hon var så himla snäll och gullig när vi var ensamma hemma. Hon bad varken om vatten eller mat på hela tiden. Naturligtvis gav jag henne både mat och vatten, men i vanliga fall brukar hon yla som en galning när inte vattnet är superfärskt eller om inte maten blir serverad genast hon är hungrig. Det var precis som om hon förstod att jag hade det jobbigt och därför visade sig från sin bästa sida. Nu när min man är hemma är hon precis som vanligt och ylar och bär sig åt så fort hon vill något...

Nåja, helgen är snart över och jag har inte gjort ett skit. Mer än legat i soffan och stirrat upp i taket eller legat i badet och stirrat upp i taket. Min man har passat upp mig och smort mig med liniment och värmt vetevärmaren och stoppat om mig med varma filtar och lagat mat och tagit hand om Dixie. I morgon är det måndag och dags för ännu ett besök hos naprapaten och jag har lika ont fortfarande och ska försöka få en tid hos vårdcentralen för så här kan jag ju inte ha det, jag vill inte, kan inte, orkar inte ha ont längre.

Och i måndags vaknade jag till nyheten att David Bowie gått bort och det känns så tråkigt och sorgligt, för Bowie har jag ju lyssnat på i över 30 år. Och på helgen innan vi fick den tråkiga nyheten lyssnade min man och jag faktiskt på Bowie och pratade om att det var jag som fick min man att börja lyssna på Bowie... 

1 kommentar:

Kattalena sa...

Stackars dig som har så ont!!! :-(
Hoppas att det går över snart...