söndag, mars 24, 2013

Älskade finaste

Förra måndagen hade vi tid hos en ortoped med Debbie. Han klämde och kände och röntgade och konstaterade att hon hade en tumör i låret och aggressiv skelettcancer som förmodligen spridit sig i hela kroppen. Han ville låta henne somna in där och då, men vi ville få en chans att säga farväl. Vi var ju inte beredda på ett sånt chockbesked. Så vi tog ledigt resten av dagen och åkte hem med Debbie och satt i soffan och grät och pratade och gav all vår kärlek till Debbie och de andra jyckarna. På kvällen fick de märgben och ostbågar och Debbie verkade nästan som vanligt, bara lite tröttare och kanske lite haltare.

På tisdagen gick jag och jobbade som vanligt, behövde komma bort från allt en liten stund, men när jag kom hem la jag mig på sängen med Debbie och klappade och kramade och hon tröstade mig och solen sken och vi körde till Spille för att gå en liten kort promenad med henne. Hon var så glad att få komma ut att det gjorde ont i mig. Hon hade ju inte varit ute på någon riktig runda på flera veckor. När vi kom hem var hon trött och låg i soffan hela kvällen och vi klappade och gav all vår kärlek.

På onsdagen ringde min man Djursjukhuset och fick en tid för insomning och vi tog ledigt och tillbringade hela dagen tillsammans med jyckarna i soffan och sa farväl till Debbie. Hon var så trött, så trött och bara sov och vi märkte att hon inte mådde bra, att hon hade ont. Vi var med henne in i det sista och det var fint men sorgligt. Fint att hon äntligen fick ro och sorgligt att hon inte ens fick fylla två år.

Vi saknar henne massor och det är så svårt att förstå att hon är borta. Hon tog så stor plats. Både i våra hjärtan och fysiskt. Vi pratar om henne hela tiden och minns alla hennes små egenheter och påhitt och är tacksamma för den tid vi fick ha med henne.

Älskade finaste underbaraste busigaste jobbigaste bästaste sötaste Debbie