onsdag, september 01, 2010

Flygresan

Alltså, jag gillar verkligen inte att flyga. Jag tycker det är fruktansvärt onaturligt. Men jag ville ju verkligen åka till NYC, så jag tvingade mig att flyga. På Kastrup provsmakade jag vodka och jag drack vin till lunchen. På planet drack jag två små flaskor vin och jag tog lugnande naturmedel. Dan innan vi skulle resa var jag nervös, men avresedagen var faktiskt ganska okej. Jag var ganska lugn när vi var på Kastrup. Inte förrän efter all incheckning och alla säkerhetskontroller när vi skulle på planet började jag att bli nervös igen. Men jag låtsades att jag inte var nervös. Jag låtsades att jag tyckte det var kul att flyga.

Vi hade bra platser, vi satt längst bak i mitten och dessutom var planet inte fullt, platsen till höger om mig var tom. Det bästa med de platserna var att det knappt kändes att vi lyfte eller svängde. Det kändes nästan som att sitta på ett tåg. Jag satt och höll min man i handen och låtsades att jag tyckte det var mysigt att starta. Jag trängde bort alla tankar på plan som exploderade och koncentrerade mig på ljudet av en barnbok som lät som ett tåg.

När vi väl var uppe i luften var det ganska okej. Jag försökte att inte låtsas om att vi var 12 kilometer upp i luften, jag försökte att inte låtsas om gänget i Lost, jag försökte verkligen att inte se plan som störtade framför mig. Jag slumrade och såg en film och vaknade när det var mat. Tyvärr kunde jag inte somna om sen, men roade mig med att lösa korsord och läsa och tyckte faktiskt att det inte var så hemskt att flyga ändå...

Sen skulle vi landa. Piloten sa i högtalarna att det var ca 20 minuter till landning, men att vi inte kunde landa eftersom det var regn och åska i Newark. Vi var tvungna att cirkulera en stund innan vi skulle landa. Då var vi nere på ca 2500 meter. Vi flög runt, runt, runt och det skumpade och skumpade något förfärligt. Jag fick nästan panik och höll min man krampaktigt i handen och trodde att mitt hjärta skulle sprängas av rädslan. Efter tjugo minuter återkom kaptenen och sa att det fortfarande var oväder och att vi fick vänta ytterligare tjugo minuter på att gå in för landning. Vi fortsatte att cirkulera och planet fortsatte att skumpa. paniken blev värre och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Flygvärdinnorna var helt tysta, alla passagerare var helt tysta och sen började folk att kräkas. Jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till! Jag satt och blundade och höll min man i handen, kände mitt hjärta bulta, försökte låtsas som att jag trodde att allt skulle gå bra, försökte tränga undan att folk kräktes, försökte att inte börja böla. Det gick inget vidare, så jag började sjunga för mig själv, tyst i huvudet. Tyvärr kunde jag inte texten till någon låt över huvud taget, så jag började att nynna för mig själv. Det hjälpte faktiskt! Skräcken och paniken släppte nästan och det var lättare att andas lugnt. Jag tror vi cirkulerade ytterligare tjugo minuter innan vi landade, ca 50 minuter försenade. Själva landningen kändes inte alls och jag trodde verkligen att jag skulle börja böla när allt var över. Men jag gjorde inte det. När vi gick av hade jag mentala skygglappar på mig och låtsades inte om att planet var fullt av kräk. Min man sa att det inte var så, men i mitt huvud var planet helt nerkräkt. En kvinna satt och bölade hysteriskt och jag tänkte att det kunde varit jag! Det var precis så jag kände mig! Men jag började inte böla för jag var rädd att jag inte skulle kunna sluta, fast samtidigt kände jag att om jag börjat böla kanske skräckkänslan försvunnit?

Den här skräckupplevelsen sabbade verkligen mitt första intryck av New York. Det enda jag kunde tänka på var flygresan och jag visste inte hur jag skulle kunna ta mig hem igen. Det tog ett par dagar innan jag hämtade mig. Men nu är jag hemma igen och jag tänker inte flyga på ett tag. Jag är glad att jag sluppit flyga till Stockholm idag för att gå på konferens. Jag tror inte att jag hade kunnat flyga så snart igen och definitivt inte utan min man att hålla i handen.

2 kommentarer:

Kattalena sa...

Oh my god!!!! Vilken mardröm!!! Jag hade fått total panik och börjat storböla alltså... Du var ju jätteduktig! Vad jag tycker synd om er som fick en sån jobbig landning... tur att flygresan hem var bättre!

åsa sa...

Jag visste att du skulle förstå!!! :-)